2022. Det är valår i Sverige och snart blommar politiken av löften om åtgärder i olika riktningar. En av de viktigaste valfrågorna i år är invandring och integration, en fråga som är tätt sammankopplad med arbetsmarknadens utveckling. Gruppen långtidsarbetslösa växer i många kommuner i Sverige och utgörs idag till stor del av nyanlända utomeuropeiskt födda. Ofta är det språk- och utbildningsbarriärer som orsakar glapp i sysselsättningen. Men det finns kommuner som brutit trenden och minskat andelen långtidsarbetslösa. Svamac har pratat med Avesta kommun om deras insatser som bidragit till att göra invandringen till en framgångsaga.

Avesta kommun utmärker sig gällande etablering på arbetsmarknaden för utomeuropeiskt födda

Många kommuner kämpar idag med en hög arbetslöshet bland utrikes födda. En del nyanlända har endast en kort utbildning med sig och ställs inför stora utmaningar; språksvårigheter, kulturella skillnader mellan deras hemländer och Sverige, samt arbetsgivare som har svårt att validera deras utbildning och arbetslivserfarenhet.

Det leder ofta till långa perioder utan arbete för den nyanlände, samtidigt som språkutvecklingen kan gå långsammare utanför gemenskapen på arbetsplatsen. För Sveriges del är tillskottet av fler arbetande kritiskt eftersom vi står inför omfattande äldreavgångar på arbetsmarknaden, samtidigt som vi får en allt högre andel äldre i befolkningen.

Integration och etablering är nyckelorden. Men hur löser man det rent praktiskt? En kommun som lyckats bra i det avseendet är Avesta. Där har antalet arbetslösa utomeuropeiskt födda minskat med nästan 18 procent under de två senaste åren. Motsvarande siffra i riket är drygt 4 procent. Att de arbetslösa minskar i antal kan ha flera orsaker. De har fått jobb, de har gått vidare till reguljär utbildning och de kanske har flyttat från kommunen. I en intervju med Svamac framträder Avesta kommuns riktade återfärder för att ta till vara på den arbetskraft som tillkommit genom invandring som avgörande för kommunens positiva utveckling.

Efterfrågan på arbetskraft har två orsaker: ersättningspersonal för anställda som slutat och ökad efterfrågan på varor och tjänster. Den ekonomiska återhämtningen efter pandemin är snabb i Sverige. Det gäller även det industritäta Dalarna. Tillväxtverket rankar exempelvis produktionstillväxten mellan kvartal två och kvartal tre år 2021 högst i Dalarnas län av samtliga län i Sverige.

Arbetslösa idag är en tillgång - om man tar vara på dem

Personer som är arbetslösa är en tillgång, åtminstone så länge det sker en omsättning i arbetslösheten. I Avesta är arbetslösheten låg bland inrikes födda, och utgör endast 4,2 procent av arbetskraften. Många företag upplever därför att det är svårt att rekrytera lämplig personal med rätt utbildning. Utrikes födda är också en tillgång, och de har bidragit till den ekonomiska tillväxten i Sverige, Dalarna och Avesta. Arbetslösheten bland utrikes födda är ännu hög i Avesta, men den har minskat kraftigt under åren. 

Avesta avviker starkt från rikssnittet

Bland utomeuropeiskt födda har antalet arbetslösa i Avesta minskat mycket mer än i riket under de två senaste åren. Det är ett mycket gott betyg för integrationsarbetet i kommunen.

“Vi har fått med oss att det är arbetslösheten som är problemet, men det är det ju inte”

I Avesta kommun började man tidigt att jobba mot minskning av den arbetsföra befolkningen som idag drabbar nästa alla kommuner i Sverige med undantag för storstadsregionerna. I kommunens projekt Avesta 2020, som pågick 2013 – 2015, siktade kommunen på en befolkningstillväxt som skulle resultera i 25 000 invånare. Man nådde inte riktigt målet, men ökade ändå och ligger i dagsläget på 23 000 invånare. 

Den tidiga medvetenheten om Sveriges demografiska förändringar och den framtida bristen på arbetskraft gjorde att Avesta kommun var väl rustade för att ta emot nya invånare. När så flyktingvågen från Syrien slog till valde man tidigt att se tillskottet av människor som en tillgång för kommunen. 

Birgitta Hägg, integrationsstrateg vid Avesta kommun, beskriver attityden och programmet för interkulturell integration 2016 – 2020 som värdefullt för den positiva utvecklingskurva man kan se idag:

När jag började för fem år sedan här, det var ju då de flesta kom till kommunen, så var det första jag lade märke till att alla satte axeln till. Oavsett vem man mötte i kommunen så satte man axeln till och gjorde allt för att det skulle fungera så bra som möjligt. Man var kreativt lösningsfokuserad. Man hade också en grundton i att det är positivt för Avesta att det flyttar människor till kommunen. Vi hade under lång tid haft ett stort projekt där vi jobbade för att få hit människor då vi insåg att vi kommer att behöva varenda person. Och den medvetenheten tog man med sig.

 Jag skulle inte vilja kalla det flyktingkris, för det var inte en kris för oss. För oss var det en lösning att det kom många människor. Samtidigt som det var en utmaning så såg man det positivt både bland tjänstemän och politiker och det syns också i vårt integrationsprogram. 

Birgitta tror att den positiva synen på inflyttning i kommunen ligger till grund för Avestas framgångsrika arbete med etablering på arbetsmarknaden. När Birgitta satt på ett nätverksmöte ordnat för personer som jobbar med integration blev hon därför förvånad över inställningen i en del andra kommuner. 

Jag skulle gissa att det kanske var runt 20 kommuner som deltog, och min tanke eller det jag funderade på var att många av de andra kommunerna hade en ton av att ‘oj, det här är jobbigt, det här är besvärligt, det här måste vi ta hand om’, medan jag och min kollega som är från Dalarna var vana att se arbete med integration som någonting som vi är glada för att vi får göra, därför att det ger ett bidrag till oss. Den enda kommunen som hade en ton som vi kände igen var Åre. Och de har ju också lyckats få ut väldigt många i sysselsättning. Det tyckte jag var intressant att notera. 

Antalet utomeuropeiskt födda arbetslösa minskar med 26-28 personer i månaden i Avesta

På frågan om vart personerna som försvinner ur gruppen arbetslösa i Avesta tar vägen svarar Birgitta Hägg att många går till sysselsättning.

Jag ställde samma fråga till Peter Möller, samhällsanalytiker vid Region Dalarna, om det beror på att de flyttar, för det var det svaret jag fick när jag berättade att det minskar så mycket. Peter tittade på det och sen var hans slutgiltiga svar till mig att ‘ja visst finns det de som flyttar, men det är inte det som det beror på’, utan han menade att de kommer i arbete. Man kan inte förklara det med att de flyttar. 

Marie Hjelm, rektor och enhetschef i Avesta håller med om bilden av ökad sysselsättning i gruppen arbetslösa.

Jag håller med. Att det ser så positivt ut nu, det har ju sin grund tillbaka i tiden. Att man har jobbar systematiskt och oförtröttligt framåt hela tiden. Ganska många får jobb inom vård och omsorg, för där fattas det personal. Där är vi redan i krisen, kompetensförsörjningskrisen. Så vi har ju många som läser till undersköterska och får jobb inom omsorgen, och även inom barnomsorgen är det många som läser barnskötarutbildningen. Men även andra yrkesutbildningar, vi har många som studerar helt enkelt. Det är också en del i förklaringen. Inte den enda så klart, men många delar leder till helheten. 

Avesta och Hedemora stod för 80% av asylmottagningen i Dalarna innan 2015

Marie Hjelm tror att den erfarenheten från ett långvarigt arbete med nyanlända bidragit till de goda resultaten. Men hon tror också att det tidigare regionala programmet Vägen in, som bidragit och influerat det kommunala planeringsarbetet i olika enheter fått en del oförtjänt kritik. 

Innan 2014–2015 så var det Avesta och Hedemora som hade 80% av alla asylsökande i Dalarna. Så vi har en lång historia och bakgrund att jobba med nyanlända i kommunen oavsett om man är asylsökande eller har fått uppehållstillstånd. Men det går inte att komma ifrån ändå att 2014 tog vi emot 400, 2015 tog vi emot 800, 2016 blev det halvering ned till ungefär 400 i grova siffror. Och så pass många på så kort tid i en kommun av Avestas storlek, det är utmaningar, det kan man ju inte sticka under stolen med.

Men precis som Birgitta nämnde, absolut merparten satte ju axeln till. ‘Det här ska vi lösa, det här hanterar vi’, och alla gav allt för att göra det på bästa sätt. Och det handlar om hela samhället, från vuxenutbildning, integration, barnomsorg, skola, gymnasium. Det kom många ensamkommande för socialtjänsten att hantera. Men absolut, merparten hade den inställningen att det här ska vi lösa, det var inte ett problem. Här är det så viktigt att ha den politiska markeringen, att kommunen tog fram programmet Interkulturell integration. Det satte nivån och tonen direkt. 

Det tidigare regionövergripande programmet Vägen in, programmet som alla kommuner har, högskolor, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och länsstyrelsen med flera, har fått mycket kritik. Att det var tandlöst. Men jag håller inte riktigt med. Jag tyckte att det var väldigt bra att ha i det läget. Tittar man sedan i Avesta kommuns program så är det ju Vägen in vi lutar oss mot. Vägen till jobb, vägen till bostad, vägen till hälsa och så vidare. Det är ju det vi bygger på, och det är ju det vi utgår från när vi planerar verksamheten på vår enhet.

 De geografiska förutsättningarna kan påverkar etablering hos nyanlända

Avesta är en relativt liten ort med bara ett centrum. Det finns inte riktigt någon geografisk uppdelning som gör att människor hålls åtskilda. När det gäller etablering, och kanske framförallt sysselsättning via arbete, är språket en grundläggande förutsättning. Språket påverkar inte bara möjligheterna att söka arbete, utan är också nödvändigt för att kunna känna sig hemma och inkluderad i det nya landet. Birgitta beskriver hur en mindre ort som Avesta kan dra fördelar av det här:

Vi är tillräckligt stora för att vara någorlunda attraktivt, det är inte en väldigt liten stad. Men vi är tillräckligt små för att bara ha ett centrum - det gör att alla möts i samma bibliotek, samma affärer. Vi har allt gemensamt, vi har inte ett förortscentrum där man kan hålla sig. Man klarar sig inte bara i Krylbo där de flesta av våra utrikesfödda bor. Och det gör att det blir jobbigare för att vi möts och blöts mer, men på samma gång så blir det inte att “de finns där borta” - vi är blandade. Det underlättar integrationen 

En annan grundläggande faktor är att man redan i programmet Vilka är vi? slår fast att det här inte bara hänger på att nu ska vi hjälpa de nyanlända, utan att det här handlar om oss också. Det var ju när de flesta kom som Vilka är vi? -projektet drog igång. Redan tidigt insåg man att vi måste ju inkludera vår personal i det här. Vi hade gjort en rejäl undersökning med intervjuer och enkäter inför första integrationsprogrammet, och med det som grund skapade vi en utbildningsserie med filmer. Att hela tiden se och jobba med båda parter, det har varit en framgångsfaktor. 

Projektet Mitt liv i Sverige

Najwa Abbas som jobbar som integrationshandläggare vid Avesta kommun tror att man i Avesta är särskilt duktiga på att jobba med människor i deras vardag. Birgitta beskriver det som att Najwas arbete fungerar lite som ett öppet hus dit folk söker sig för att få hjälp med allt möjligt. Najwa driver arbetet Mitt liv i Sverige där man har tematräffar som ska bidra till att invandrare får samhällsinformation. 

Vi är väldigt duktiga på att jobba med människor och ser till att deras vardag fungerar bra. Det här underlättar för dem att komma in på arbetsmarknaden lite snabbare. Vi anordnar tematräffar under temat Mitt liv i Sverige och det handlar om samhällsinformation och hur det fungerar att leva i Sverige. Alla som deltar i tematräffarna får kunskap om det svenska samhället och svensk arbetsmarknad och hälsa. Vi har 2–3 grupper med 10 deltagare i varje som träffas en gång i veckan. Där medverkar interna och externa aktörer, till exempel polis, räddningstjänst, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten. Vi har haft med Folktandvården, Försäkringskassan och vuxenutbildningen. Det här är väldigt uppskattat av våra deltagare och aktörer. 

På träffarna har deltagarna chans att lyfta problem som de möter i vardagen, till exempel när de har kontakt med myndigheter. På samma gång får myndigheter eller andra aktörer en chans att lyssna till hur kontakten upplevs, och justera sina rutiner för att underlätta möten med nyanlända i Sverige. För deltagarna bidrar träffarna till en utökad självständighet och mod att ta nästa steg, exempelvis att planera utbildning.

Vi hade många kvinnor som varit hemmafruar i deras (hem)land, och de hade fastnat på det här att hemmafruar betyder att de inte kan göra någonting. Men sen har de fått förklarat för sig att hemmafruar betyder väldigt mycket och att det finns mycket man kan tänka på och planera. Det finns så mycket man kan göra i Sverige. Flera är nu ute på arbetsmarknaden efter att de klarat sin utbildning. Vi följer upp varje deltagare och ser vad de gör idag.

Jag vill nämna en kvinna som var med oss på tematräffarna som gör mig så glad. Idag ser man henne på högskolan där hon påbörjat en utbildning till lärare. Det händer mycket faktiskt.

Värdet av personliga kontakter vid matchning till utbildning och jobb

En risk med aktivitetsbaserad ersättning är att människor kan känna sig tvungna att söka jobb och utbildningar de egentligen inte är intresserade av. Den mest uppenbara konsekvensen blir givetvis att utbildningsdeltagare kan gå en hel utbildning för att ha rätt till ersättning, men sen inte söka sig vidare till det aktuella yrkesområdet. Ett stort bristyrke i Sverige idag är yrken inom vård och omsorg. Att få sökande till de utbildningarna är centralt för att kunna vidmakthålla standarden inom vården. Men det betyder också att bortfall efter utbildningen riskerar att sluta som en ekonomisk förlust i de fall de utbildade väljer att söka sig vidare till andra yrkesområden, och kommunen får istället stå kvar med en krisande kompetensförsörjning.

Personliga kontakter och en individbaserad bedömning kan motverka ett utbildningstapp. På sikt får man också hålla för troligt att det blir mer värdefullt när människor får hjälp att söka sig till områden de kan trivas inom och fortsätta att utvecklas. Marie berättar att hon känner igenom problematiken:

Vi hade en liknande situation här också för några år sedan, runt 2017. Det var väldigt tydligt på SFI när någon plötsligt kunde säga att ‘nej på måndag kommer jag inte för då har man satt mig på en svetskurs i Borlänge’, och ja, vad kan man säga. Lycka till och hej då ungefär. Men den här personen ville det ju egentligen inte, men var tvungen. Det är kopplat till pengar. Det där, tack och lov, ser vi inte idag.

Nu jobbas det på ett annat sätt, både från Arbetsförmedlingens och vår sida. Vi har ju mer utrymme att jobba på ett annat sätt. För fem år sedan var det extremt ansträngt. Det är betydligt mer sällsynt nu (att någon tvingas delta i utbildningar som de inte vill gå) även om det kan förekomma, men vi fångar upp det mycket tidigare i utbildningar som är hos oss i alla fall. Vi ser ju när någon inte vill delta, och då klarar de ofta inte utbildningen heller. Man får fånga upp det tidigt så att det inte behöver gå så långt, för det är ju inte bra för någon.

Det finns fördelar med att mötas ur ett perspektiv av jämlikhet

I Avesta kommun var man väldigt duktig på att ta in många extratjänster inom vården. Extratjänsterna var en form av lönebidragsanställning som ingick i Arbetsförmedlingens program där en arbetssökande fick jobb hos en arbetsgivare inom välfärden i offentlig, ideell eller kulturell sektor. Möjligheten att använda extratjänster upphörde 2021. Marie menar att tjänsterna gav möjlighet till inblick inom yrket som både kunde väcka intresse och bespara kommunen utbildningsplatser om det helt enkelt visade sig att man inte kunde tänka sig att jobba inom exempelvis vården. Dessutom kom de som haft extratjänster till utbildningen med ett års erfarenhet.

Birgitta säger också att Avesta kommun har två studie- och yrkesvägledare som jobbar med både inrikes- och utrikesfödda, och att vuxenutbildning och integration är viktigt att jobba vidare med:

När jag är på träffar med Länsstyrelsen ser jag att de flera kommuner verkar avveckla sin integrationsenhet därför att man tänker att integration är samma sak som mottagande. Nu kommer det inga och då behöver man ingen integrationsenhet. Och hos oss resonerar man, även som jag förstått det på högre nivå, att ‘jamen, integrationen den är ju i full gång, den är vi inte klara med’. Därför satsar man resurser på att jobba med integration på integrationsenheten. Vi har inte haft problem att få resurser för att jobba med de här frågorna, och det är jätteroligt. 

En fråga är naturligtvis hur länge man är nyanländ och om det finns ett värde i att försöka förändra synsättet till ett mer långsiktigt perspektiv gällande just integration. Att känna sig hemma i ett nytt land är en process som kan ta många år, och det kan dyka upp frågor långt senare än under de första två, tre åren. Marie menar att det finns ett värde i att betrakta människor som kommuninvånare i första hand, därför att det i grund och botten handlar om att möta en enskild individ. Då spelar inte ursprung någon roll.

När man har sett socioekonomisk svaga områden, så som Krylbo är i Avesta, så har vi just nu ett projekt mot just ökad jämlikhet i Krylbo. Och då spelar det ingen roll om du är född i Krylbo eller om du är född i Damaskus, utan det är ju du som kommuninvånare som är i fokus.

Arbetsförmedlingens omorganisation kräver anpassning

Ramarna som omger Arbetsförmedlingen har gjorts om i omgångar under flera år. Problemen som kan uppstå är då att det blir svårt att hålla fast vid rutiner, eftersom nya direktiv kan omkullkasta tidigare modeller. Marie resonerar kring omorganisationen så här:

Arbetsförmedlingen är ju inne i ett ständigt förändringsarbete, det nästan så man kan uppleva det. Men kanske precis har hunnit landa i något, och så kommer det nya förändringar och uppdrag. Över tid har man fått hänga med i förändringarna och försöka förstå och sätta sig in i det, och förhålla sig till det. Sen måste vi jobba vidare, men det kommer att handla om det här med nära och goda relationer. Jag förvånas ibland, men samtidigt känna mig glad och stolt när man sitter i stora möten på regionnivå eller nationellt, när jag berättar hur lätt det är att ha ett samarbete och kontakt med Arbetsförmedlingen. En del vet inte hur de ska bete sig eller vem de ska vända sig till, men vi har ju en fördel i och med att vi fortfarande har ett arbetsförmedlingskontor kvar här i Avesta. Men samtidigt kommer det förändringar och externa aktörer, det här måste man kunna förhålla sig till. 

Marie och Birgitta är dock överens om att det var väldigt synd att extratjänsterna försvann. Värdet det hade för den enskilda individen är svårt att ersätta. Det gav möjligheter till en inblick i olika yrken, bra förutsättningar att träna sig i det svenska språket och referenser från den arbetsplats man varit på.

Birgitta tror också att extratjänsterna snabbade på språkutvecklingen genom att skapa en avslappnad miljö:

Där kan man också finnas på ett kravlöst sätt, för det tror jag är väldigt viktigt. Kommer man och är lite språksvag och får en vanlig tjänst så finns det naturligtvis en förväntan och ett krav att man ska göra en massa saker. Men som extratjänst kan man bara finnas med och gå bredvid. Man kan slappna av lite mer och känner man sig inte så pressad kan man också komma längre med språket.

Privata aktörer

På nationell nivå pratar man om att privata aktörer ska ta över matchningen på arbetsmarknaden. Vi frågade därför hur man upplever att den utvecklingen fungerat i Avesta kommun och Marie svarar så här:

Det finns många aktörer som är upphandlade och har avtal med Arbetsförmedlingen, så är det ju. Där håller vi just nu på med att jobba upp ett närmare samarbete med dem. Men vi upplever inte att de söker upp oss. Sen kan det vara en viss utmaning i att det här förändras, det är inte konstant under ett par års tid. Det kan finnas någon som bara är här ett år, och sen försvinner de. 

Birgitta håller med om detta:

Det var enklare med Arbetsförmedlingen. Det är inte många aktörer, utan en aktör. Det gör skillnad.

En annan utmaning är att det kan komma aktörer utifrån som inte känner till den lokala marknaden eller hur arbetsgivarna resonerar i kommunen, vilket också kan påverka matchningen. Marie berättar om en extern aktör hon fick kontakt med för en tid sedan:

Den här personen berättade att matchningsföretagen kan ha en kvart om dagen med varje klient. En kvart om dagen! Och det var inte bara Avestabor, utan de kan ju sitta var som helst i Sverige. Hur väl känner man till arbetsmarknaden, hur är det med den här lokala kännedomen då?

Birgitta tillägger också att en kontakt som går både från arbetsgivare till aktören är lika viktig som aktörens kännedom om vilken arbetsgivare man kan vända sig till. Vidare berättar Birgitta om ett projekt där man intervjuat 13 arbetsgivare i Avesta kommun. De berättade att de inte hade särskilt mycket kontakt med Arbetsförmedlingen eller deras aktörer.

Det var två som nämnde Arbetsförmedlingen. De andra pratade om kontakter, Facebook och andra sociala medier. Det var vad de använde. Arbetsförmedlingen var någonstans i periferin. Det var någon som hade fått en praktikant via Arbetsförmedlingen, och så var det två stycken som använda platsbanken för att lägga in annonser. Men annars hade de inte haft någon kontakt med Arbetsförmedlingen.

Trots att de som arbetar vid kommunen verkar sitta på de djupaste kunskaperna och kontakterna, är en kommunal hjälp med matchning inte möjlig på grund av risken att gynna enskilda företag. Birgitta resonerar också utifrån skillnaden mellan Arbetsförmedlingen och kommunens ansvarsmråden:

Det är ju alltid en gränsdragning. Vi har vårt kommunala uppdrag och Arbetsförmedlingen har sitt uppdrag, så det gäller ju att hålla gränserna. När jag har jobbar med projektet Fler på jobbet så har man fått vara väldigt tydlig med att vi inte ska göra företagens arbete och vi ska inte göra Arbetsförmedlingens arbete. Däremot kan vi jobba med det som ingår i vårt kommunala uppdrag, och det är ju att finnas till för kommuninvånarna oavsett om de är företag eller individer. Så det vi ska jobba med där är egentligen samma sak som vi jobbat med själva, att göra företagen och deras anställda mer förberedda att ta emot nyanlända.

Det kan vi göra för det är det ingen annan som har i uppdrag att göra det. Det gynnar oss att folk kommer ut på arbetsmarknaden, och att de bli välkomnade och inkluderade när de gör det. Det är så vi tänker. 

Intervjuprojektet inkluderar nyanlända

Najwa berättar att man intervjuat nyanlända om deras upplevelser kring etablering på arbetsmarknaden som en del av projektet där arbetsgivare intervjuas. Där har de kunnat berätta om de problem som de stöter på i vardagen och på arbetsplatsen. En utmaning var svårigheter att finna gemensamma ämnen att tala kring, och en kvinna med slöja berättade att kollegorna ställde mycket frågor kring det.

‘Varför har du slöja på dig, är det din man som sagt att du ska ha slöja på dig?’ Det var lite såna här diskussioner, som kanske inte kändes så relevanta för just den individen.

Rapporten med utgångspunkt i intervjuerna av företag och utrikesfödda är snart klar, tillsammans med en handlingsplan som har upprättats efter de förbättringsområden som framkommit genom materialet. En viktigt fråga när det kommer till integration är naturligtvis de kulturella skillnaderna som ibland kanske kan skapa en osäkerhet kring hur man ska förhålla sig till varandra. Kan det finnas ett värde i att utbilda på arbetsplatser kring just kulturell förståelse?

Birgitta tror att lika viktigt som kulturell förståelse är kan det vara att identifiera likheter framför olikheter:

Ibland kan jag se en risk i att vi stirrar oss blinda på skillnader. Min erfarenhet är att när jag väl lärt känna en människa så är inte de kulturella skillnaderna det viktigaste, utan att det står en människa framför mig som inte är så olik mig. Och när jag har intervjuat företagare så ser jag ju att det är inte de kulturella problemen de diskuterar, utan det är språket. Kan de väl språket så är det som att jobba med bara välkomnade och med arbetsmiljön generellt. Ser man till att alla trivs och blir sedda så är det inte några problem. En företagare sade att ‘ja, ibland har vi kulturkrockar. Men då skrattar vi åt det tillsammans och reder ut det, sen är det inget mer med det’. De såg det mer som en krydda, men sen kan man ju förstå att det kan uppstå allvarligare missförstånd, men det är sällan vi hör om det. Det är språket man talar om.

Språket är en vinnande faktor

Birgitta berättar att man i Avesta kommun jobbar för att skapa en medvetenhet om språkfrågan, och jämför det med hur hon själv upplevde skolengelskan, en erfarenhet hon förmodligen delar med många andra:

För några år sedan gick alla på SFI och grundläggande svenska. Nu har man kommit ur det, men jag brukar jämföra det med när jag läste engelska. Jag läste engelska från trean till gymnasiet, och om jag hade fått jobb efter nian och skulle klara mig på den engelska jag fått då, så hade jag nog inte gjort det. Då hade man mest läst glosor och grammatik, och kanske suttit och pratat i kör. Men man hade ju inte vardagstalet, för det är inte så man lär sig språk. Man lär sig grunden i skolan, men språket lär man sig genom att använda det bland människor som pratar det. Det glappet är vi inne i nu, att man är på väg ut. Därför jobbar vi med medvetenheten om språkutvecklande arbetsplatser, och det berör både företagen och kommunen.

Marie berättar om integrationsprojekt som genomfördes mellan åren 2014 och 2017. När det kom många flyktingar så gjordes det många ideella insatser genom bland annat genom föreningar. Man startade också upp språkcaféer, hade mingelkvällar och språkkvällar. Marie berättar att det fortfarande finns en stark önskan hos många individer att komma i kontakt med samhället, att få möjlighet att lära känna svenskar och träna språket. I dagsläget är det bara ett språkcafé kvar i Avesta. Birgitta berättar hur det såg ut i höstas när de fortfarande hade öppet:

Det var runt 40–50 personer, det kunde vara svårt att sprida ut alla även om det var tillåtet att ha folk där just då (under Covid-19-pandemin. Reds anm). Det finns ett enormt sug efter att prata vardagssvenska, och där märker man den här vikten av trygghet. Jag brukar börja med att säga att det viktigaste inte är att du säger rätt, det viktigaste är att vi förstår varandra. 

Jag minns särskilt en kvinna som var otroligt rädd för att prata för att hon tyckte att hon kunde så lite och så. Och så började vi av någon orsak att prata om bröd och mjölsorter. Plötsligt glömde hon att hon pratade svenska. Vi diskuterade olika bröd och mjölsorter, satt och googlade och jämförde likheter och olikheter mellan bröd i Sverige och Eritrea. Det bara släppte för henne. Och jag tror att den tryggheten är viktig. Kan man bygga upp den tryggheten på en arbetsplats så är det fantastiskt. 

Man jobbar alltså medvetet inom kommunen för att fånga upp personer som uttrycker en önskan om att fortsätta lära sig och använda det svenska språket, både individuellt och i grupper. Därför hjälper man till att förmedla kontakter till föreningar som fortfarande bedriver verksamhet, och uppmuntrar till fler ideella språkcaféer.

Satsar och tar vara på vuxenutbildningen

Avesta kommun har två studie- och yrkesvägledare. En del större kommuner som Borlänge och Falun har fler, men på mindre orter kan man ibland sitta ensam som SYV. Alla Dalarnas vuxenutbildningar har en gemensam förening, DalaWux. Där har rektorer, SYV och skoladministratörer egna nätverk som Marie beskriver som väldigt värdefulla för dem som jobbar inom rollerna. Nätverket har funnits sedan 2009 och har ibland temakvällar för SYV. 

Vi har haft IUC, Industriellt utvecklingscentrum Dalarna, ett par timmar med dem och pratar om hur industrin står sig och ser ut. Vi har haft Yrkesakademin som har pratat om process- och produktionsutveckling som är en särskild utbildning de har på YH och många fler. Så det närverket är väldigt värdefullt. 

Vi har god tillgång på vuxenutbildning. Avesta är inte så stort så vi kan inte ha alla vuxenutbildningarna här. Men inom en 7-milsradie, och då tänker jag mig Västerås också, tillsammans med Falun och Borlänge, och om man sträcker sig till Sandviken - ja då är det mer lätträknat vilka vuxenutbildningar som inte finns. Vi har väldigt goda förutsättningar tillhandahålla utbildning eller yrkesväxla. 

Det är statsbidragen som gör det möjligt att finansiera mångfalden av utbildningar. Marie beskriver tillgången som god, och att de faktiskt i dagsläget har möjlighet till fler utbildningar än de har sökande. Ett guldläge för vilken region som helst.

Även Arbetsförmedlingen har medel som är sökbara för projekt. Det finns möjligheter för arbetslösa att delta i arbetsmarknadspolitiska projekt som Arbetsförmedlingen driver tillsammans med lokala aktörer. Ung framtid 2.0 är tyvärr inte tillgängligt i Dalarnas län men är ett exempel på ett EU-finansierat projekt för ungdomar upp till 29 år som inte är klara med sina gymnasiestudier.

Birgitta beskriver att hon upplever att det finns väldigt lite material framtaget när det gäller attityd och värderingar för arbetstagarna och generellt på arbetsplatser.

Jag har jobbat med att ta fram material under många år och hade en hel del nätverkande i den ideella sektorn. Det man har sett är ju att det mesta materialet som tagits fram har gjorts utifrån ett storstadsperspektiv där man bor väldigt annorlunda. Ofta möter man inte nyanlända eller utrikesfödda i sin vardag om man är svensk, utan man lever i skilda världar. Då blir också material som tas fram väldigt annorlunda. Det handlar ofta om människor som kanske bott här i flera generationer eller blivit adopterade och blir diskriminerade. Det är ett jättestort problem. 

Men hos oss ligger inte tyngdpunkten i vår problematik där, utan hos oss handlar det om människor som inte vet hur man tar sig in i samhället även om de nöts och blöts med ‘urinvånarna’ hela tiden, då måste man ju jobba på ett helt annat sätt. Så det har varit ett stort intresse i Dalarna, men även nationellt för det vi gjort*.

* Projektet som Avesta kommun jobbat mycket efter heter Vilka är vi?

Integration och långsiktig etablering är viktigare än många insett

Vi som jobbar i Svamac får ofta frågor från kommuner och regioner om integration och etablering. Vår grundtanke vilar på att det är viktigt att sprida kunskap om arbetssätt och metoder som gör skillnad. Hela Sverige står inför stora utmaningar under de kommande tio åren. Våra inrikes födda ungdomar räcker inte riktigt till att fylla gapet som uppstår på arbetsmarknaden då den äldre generationen går i pension. Om vi ska behålla vår välfärd och klara av att förse företagen med kompetens i framtiden måste vi ta vara på alla möjligheter att rusta våra nya medborgare genom utbildning och stöd i vardagen. Avesta kommun utgår från vilka tillgångar som faktiskt finns i kommunen, och det är med den inställningen man kan börja jobba långsiktigt med kompetensförsörjning.

Vill du som företagare, anställd vid offentlig sektor eller med jobb inom utbildning få hjälp med analyser och prognoser över arbetsmarknaden är du varmt välkommen att vända dig till oss på Svamac.