Vad är stagflation?
Sedan 1970-talet har varken den globala eller den svenska ekonomin plågats av stagflation. Den svenska ekonomin kännetecknades av förhållandevis hög inflation under 1980-talet, men också en mycket låg arbetslöshet. Sedan kom 1990-talskrisen med en skyhög arbetslöshet men låg inflation. Men nu talar många om att stagflationen återkommit - ett läge av både hög arbetslöshet och inflation samtidigt.
Oljeprischocken på 1970-talet resulterade i det fenomen vi idag kallar stagflation
Under slutet av 1950-talet publicerade den nyzeeländske nationalekonomen William Philips en studie över Storbritanniens ekonomi under perioden 1867–1957, och där upptäckte han att det fanns ett tydligt samband mellan inflation och arbetslöshet. Resultatet blev att låg arbetslöshet gav hög inflation och omvänt. Resultatet framkallade en övertygelse att politiken mer eller mindre kunde bestämma nivån på arbetslöshet och inflation genom finans- och penningpolitik. Den kvistiga frågan var vilken nivå som var optimal för arbetslösheten och vilken nivå på inflationen som gav minst skadeverkningar på ekonomin. Bilden nedan illustrerar Philipskurvan, den så kallade y-axeln är inflation och x-axeln arbetslöshet. Beräkningarna är gjorda av Finansportalen.
Oljeprischocken under 1970-talet ökade både arbetslöshet och inflation samtidigt, vilket stämde dåligt överens med gällande ekonomiska modeller. Denna händelse döptes till stagflation, dvs. att det rådde stagnation och hög inflation samtidigt. Den ekonomiska situationen vid stagflation är besvärlig då den förenar den negativa sidan av hög- och lågkonjunktur. Den är därvid svår att åtgärda.
Verktyg för att dämpa inflationen – vanligen höjd ränta – leder till ökad arbetslöshet och åtgärder för att minska arbetslösheten – exempelvis expansiv finanspolitik - leder till ökad inflation.
Penningpolitiken med fristående centralbanker vars främsta arbetsområde är att bekämpa inflation höjer därmed räntenivån trots att det råder stagnation i ekonomin, samtidigt som finanspolitiken är bakbunden. En mer expansiv finanspolitik stimulerar till högre inflation, vilket i sin tur tvingar centralbanken (Riksbanken) att öka styrräntan än mer. Detta dilemma kan leda till att arbetslösheten förblir högre och att den högre nivån består längre tid än vid tidigare stagnationer samtidigt som inflationen gröper ur löner, besparingar och givetvis bidrag.
Det fanns flera förklaringar till stagflationen under 1970-talet. Den viktigaste var oljeprischocken men också att USA finansierade Vietnamkriget med att trycka dollar vilket skapade en överefterfrågan i världsekonomin. En annan förklaring kan vara att strukturarbetslösheten ökade, vilket ledde till att jämviktsarbetslösheten steg. Det innebär att inflationen tar fart vid en högre nivå på arbetslösheten än tidigare.
Stagflationen är svårbekämpad med traditionell ekonomisk politik
Som tidigare nämnts är stagflation svår att bekämpa med traditionell ekonomisk politik. Den bästa strategin är att undvika att den uppstår. Ett sätt är att göra sig mindre beroende av vissa varor, exempelvis olja. Idag bevittnar vi – främst i Europa - negativa effekter från höga gaspriser. Ekonomer lyfter också fram att ökad produktivitet är ett vapen för att motverka stagflation. Vidare är det viktigt att arbeta för att dämpa strukturarbetslösheten, vilken är starkt kopplad till jämviktsarbetslösheten.
Sedan 1970-talet har varken den globala eller den svenska ekonomin plågats av stagflation. Den svenska ekonomin kännetecknades av förhållandevis hög inflation under 1980-talet, men också en mycket låg arbetslöshet. Sedan kom 1990-talskrisen med en skyhög arbetslöshet men låg inflation. Därefter har både arbetslöshet och inflation varit under kontroll och sedan den finansiella krisen 2008 har centralbankerna fört en expansiv räntepolitik. Under det senaste decenniet en i det närmaste nollräntepolitik. Dessutom har centralbanker och Riksbanken köpt upp obligationer - både statliga och privata – och detta intensifierades under pandemin. Det innebar också att bankerna runt om i världen satte sedelpressarna i högtryck, vilket ökade risken för stagflation.
Det finns nu många som lyft fram att stagflationen återkommit. Vid en snabb titt på statistiken framkommer att arbetslösheten är förhållandevis hög – cirka 7 procent i september i säsongsrensade och utjämnade siffor - samtidigt som inflationen ökat till en mycket hög nivå eller knappt 10 procent. De lagda prognoserna säger att arbetslösheten kommer att öka framöver samtidigt som den höga inflationstakten består.
Svamacs bedömning
Enligt Svamacs bedömning har inte stagflationen återkommit. Det sammanhänger med att arbetslösheten fortfarande minskar och att en stor del av arbetslösheten är strukturell, dvs. de arbetslösa har mycket svårt att hitta ett arbete trots att efterfrågan på arbetskraft är stor. Det stora problemet är fortfarande en omfattande brist på arbetskraft inom många yrken. Det finns däremot en ökad risk att vi går in i en stagflationsliknande ekonomi under det kommande året, vilket sammanhänger med att global ekonomi undan för undan går in i en recession, och detsamma gäller för Sverige. Den samlade bedömningen är att både den globala som den svenska ekonomin riskerar att gå in i en stagflation under 2023. Det finns dock förhoppningar att inflationen är nära sin topp, vilket kan underlätta för finanspolitiken att bli något mer expansiv.
Det är dock värt att påpeka att den svenska finanspolitiken mer eller mindre förblir bakbunden, dvs att ökade stimulanser riskerar att tvinga Riksbanken att höja räntan än mer. För närvarande ligger styrräntan på 1,75 och de flesta bedömer att den ökar till 2,5 procent nästa år. Det är tveklöst så att arbetslösheten ökar under det närmaste året, vilket till viss del kommer att tränga undan problemet med en hög strukturarbetslöshet. Det finns därmed en risk att jämviktsarbetslösheten ökar ytterligare, vilket vore mycket olyckligt för den svenska ekonomin.